Jag är den förste att medge att Libyen var långt ifrån en lyckad operation. Jag lyfte redan innan insatsen farhågan om att tillräcklig analys över oppositionen i Libyen inte hade genomförts. Att göra det minst onda i situationen anser jag nog ändock var att förhindra en slakt av människorna i Misratha.
I samband med interventionen restes många kritiska röster till den väpnade insatsen. Min fråga då var vilka andra alternativ som var möjliga, men kritiker är kritiker och kommer sällan själva med konstruktiva förslag.
I Syrien har tusentals dödats under ett års tid nu. En FN insats är inte möjlig då Ryssland och Kina blockerar. USA är relativt ljumma till militära interventioner som inte säkerhetspolitiskt är av nöden tvungen t.ex. Iran kopplat mot kärnvapen och olja. Europa kan inte göra något då den militära muskeln saknas.
Min enkla fråga (ut i tystnaden...?) är om utfallet i Syrien är det som är idealet för belackarna till Libyen insatsen?
Det må vara bekvämt att hävda att man aldrig skitat ned sig genom deltagande i direkta stridsaktioner, men att inte göra något innebär inte att man för den skull har rätten att hävda att man inte har blod på sina händer... Tvärtom - Att vända bort blicken och inte se medför minst lika mycket skuld, om inte mer, som att försöka göra något åt situationen. Dessutom är det moraliskt förkastligt.
Tystnaden är talande.
KlartSkepp! - - . .
Apropå den senaste veckans debatt om vapenexport så påstås det att rebellerna i den Fria syriska armen får stöd från Qatar och Saudiarabien...
SvaraRadera