DDG-1000 Zumwalt börjar ta form

Det har varit så lite prat om amerikanernas nya "jagare" DDG-1000 Zumwalt, så jag trodde nästan att projektet var dött tills jag såg att de faktiskt finns skrovfärdigt Defense News.
Kanske har de kunnat på arbetsro i skuggan av problemen med LCS (Littoral Combat Ship).
Att benämna detta fartyg som jagare med sina 15 600-ton fullt deplacerad kanske inte är helt riktigt det mer överensstämmer med en WW2 tung kryssare.




Det mest slående med henne är, förutom hennes "Rammstäv" (som är vansinnigt opraktisk och som användes på fartyg redan vid förra sekelskiftet), hennes två 155 mm pjäser att kunna användas för kustbeskjutning med ammunition designad för extrem räckvidd.




Däckshuset ovan med integrerade fasstyrda antenner.
Dessutom ska hon utrustas med en sk integrated topside design vilket innebär att fasstyrda antenner samutnyttjas för kommunikation, radar, eldledning osv.
Enligt vad jag minns är hon också tänkt att utrustas med två stycken Bofors 57:or för självskydd.
Vill ni läsa mer så kan ni gå in här (NavSea)


Uppdaterad Tnr 011610

På fråga om vilken nackdel/fördel denna typ av rammstäv har så ska jag försöka utveckla det vidare här.




Rammen användes med viss framgång under slutet av 1800-talet och i början på 1900-talet. Vanligtvis av större och tyngre fartyg som tålde de påfrestningar som skulle bli till följd av en medveten rammning. Tydligen var problemet att man lika gärna kunde bli rammad själv om man sas missade sitt försök.

Nu är ju DDG-1000 på inga sätt avsett att användas för att ramma andra fartyg. På frågan om varför man använder denna typ av stäv så tror jag att det största skälet är marknadsföring. Man tror alltid att allting är grundat på seriösa beslut vilket inte alltid är fallet om man kan få igång en hippfaktor och tränga igenom marknadsföringsbruset.


Men låt oss anta att någon typ av medvetet beslut har förelegat. Vad är då fördelarna?

1.En lång vattenlinje korresponderar ofta med högre fart, men det finns ett längd/bredd/djupförhållande och naturligtvis form på undervattenskroppen som avgör detta. Med en rammstäv kan man klämma ur några extra meters vattenlinje, men detta känns lamt. Kanske att man vill få bak tyngdpunkten något med lite mindre stål i fören fast jag tror att det är precis tvärtom.

2. Möjlig fördel är att om stävens vinkel stämmer överens med överbyggnadens skulle man kunna nå en bättre stealtheffekt dessutom skulle man få lite mindre exponerad area. Nu ser dock inte överbyggnad och stävlutning ut att vara synkade.

3. Vidare i stealthspåret skulle man kanske kunna få lite mindre avslöjande vågbildning, men jag tror att det blir precis tvärtom eftersom stäven skulle sträva efter att dels spruta, dels gräva upp vattnet, men för att bekräfta detta måste man ju göra modellförsök.


Ok till de övriga klara nackdelarna är följande.

1. Man får ett väldigt svårjobbat fartyg om man inte har en back (utrymme på däck längst fram) att hantera trossar mm ifrån. Visst kan man ha luckor osv fram där man jobbar ifrån, men ofta - även på större fartyg underlättar en öppen back t.ex. i bogseringssituationer som man ändå måste räkna med kan förekomma osv.

2. Fartyget tenderar till att bli mycket blött då stävformen snarast tenderar att gå igenom vågorna istället för att driva fartyget över vågen.
3. I hög fart då man doppar stäven vill det dynamiska motståndet driva stäven nedåt och i värsta fall får man ett våldsamt sidoskär.
4. I ett krängt läge tappar fören flytkraft relativt akterskeppet vilket vilket får fartyget att tippa framåt.


Vidare i ärendet på Wikipedia.




KlartSkepp! - - . .