En analogi utgående från LOU

I SVD tar Anna Laestadius Larsson upp problemet med Lagen om Offentlig Upphandling kopplat till vårdskandalen med Carema.

Hon sätter i artikeln huvudet på spiken när det gäller hur lagen på lång sikt egentligen riskerar att eliminera konkurrens, hur dåliga avtal med ej kvantifierbara eller mätbara krav tecknas samt de regelmässiga överklagandena som vissa företag sysslar med.

Jag kan inte lagen i detalj, men jag tror att den i grunden skulle kunna fungera så som det förmodligen var avsett om man bara såg över praxis och hur myndigheter förmår använda lagen till att ställa relevanta krav - OCH följa upp desamma.

Tyvärr får man det man beställer. Det gäller också för de upphandlande myndigheterna. Om man premieras som uppköpare att handla till lägsta pris - utan tanke på kvalite eller vad som är bäst och billigast i längden - ja då får vi fortsatt dessa, i bästa fall, mediokra lösningar.

Kommunerna har i detta fall en tung uppgift då de inte har en stor och tung upphandlarorganisation att stötta sig på. Jag är inte förvånad över att man har skrivit fluffiga krav så som "bra vård" osv som när bläcket torkat inte är värt ett dyft för leverantören.

Ett annat betungande arbete för kunden är också att följa upp kontrakten. Detta görs ofta inte tillräckligt bra vilket innebär att det blir fördyringar/försämringar i verksamheten. Det sistnämnda utnyttjas ofta av oseriösa företag.

Summa summarum - Se över praxis, ställ krav på upphandlarorganisationen (kostnad över tid samt relevant kvalite) och följ upp avtalen (ofoget med regelmässiga överklaganden har jag tyvärr ingen bra lösning på).
Fungerar inte ovanstående så bör en justering av lagen vidtas.

Klart Skepp! - - . .