I Göteborgsposten kommenterar Dilsa Demirbag-Sten innehållet i den nya dokumentärserien. Hon gör samtidigt den intelligenta kopplingen att soldater och sjömän inte är en alltigenom homogen grupp.
Bevekelsegrunderna för varför man väljer att åka på insats är mångskiftande - allt ifrån, som en soldat uttrycker det i serien "..man vill ju testa det man övat på", till att man gör det av något hrm ädlare syften. Dessutom utför man det som politiker har beslutat och såvida detta inte bryter mot mänskliga rättigheter är det inte något juridiskt brott och torde inte behöva klä skott för dessa beslut.
Jag har en del synpunkter på en del uttalanden av individer i den refererade serien. Det är dock allt för lätt att sätta sig på höga hästar - något jag hade tänkt undvika. Nåväl en kort kommentar - jag har inget önskemål om att sätta en Robot 15 i något fartyg - annat än ett målfartyg - bara för att jag skulle vilja testa det jag har övat på annat än om jag därtil blir till nöden tvungen. Inte heller är jag sugen på att göra en skarp rökdykinsats bara för att jag övat sammantaget månads/årsvis på detta. Anledningen till mitt val att bli officer har inget som helst att göra med något trigger-happy scenario.
Aj, aj nu börjar jag kliva upp på hästen här, men min erfarenhet från att ha deltagit i missionsverksamhet är att det drar till sig ett särskilt sorts klientel. Vi stannar där...
Klart Skepp! - - . .
Tillägg till Demirbags artikel - för att få in lite genusperspektiv - jag som far hade nog varit lika orolig som barnens mamma. Fast det kanske inte är ett genusperspektivspolitisk-korrekthets- och värdegrundssäkrat uttalande. I så fall ber jag så mycket om ursäkt till PC-avdelningen.
SvaraRaderaSnarare är det väl Demirbag-Sten som seglat på värdegrundet genom att genusbegränsa sig. I mitt egna fall skulle morsan inte ha så mycket problem med en insats medan farsan med all trolighet skulle skita på sig dagligdags, i Demirbag-Stens värld verkar kvinnor vara känsliga våp medan män är hårda och rationella. Det är lite konstigt, Demirbag-Sten har ju en stark matriarkel tradition som hon skrivit om många gånger så jag antar att just den passusen handlar mer om att måla den klassiska bilden av män i krig och kvinnor på hemmaplan än att beskriva en verklighet. Modern får representera de "kvinnliga" känslorna (vårdnad, oro, rädsla).
SvaraRaderaI övrigt förstår jag dem som känner att de vill prova att få göra det som de tränat för. Kanske inte endast för "shits & giggles", men det kan nog ses som en vidimering av att de och deras yrkesgrupp behövs (något alla soldater i landet fått ifrågasatt många gånger). Jag kan inte säga att jag aldrig tänkt tanken.
Jodå, på soldatnivå i Afghanistan (skyttekompani motsv) så har jag sett mycket av att vilja "pröva på riktigt" osv och även känt det själv. I nuvarande uppdrag så räknar soldater ofta med att hamna i strid i Afghanistan, åtminstone någon gång och då skulle det givetvis vara konstigt att åka hem utan den "upplevelsen" om man får kalla det så, ett antiklimax. Sen är soldater givetvis en någorlunda heterogen grupp, även om ganska många är ganska lika i ganska mycket.
SvaraRadera//Reflektioner från en skyttebasse.
Jag skulle hävda att det är en generell skillnad bland officerare i flottan och officerare på markstridsförband.
SvaraRaderaDin uppfattning är säkert procentuellt sett vanliga bland dina blå kollegor än mina gröna kollegor. Jag förstår Officeren i dokumentären. jag skulle personligen utryckt mig annorlunda men kännslorna finns där.
Dock hävdar jag att jag främst skulle vilja hamna i strid för att nedkämpa min motståndare.
Dvs döda honom. I syfte att han inte gör det med mig i morgon. Men det bästa vore förstås att ta honom i sovsäcken...Då slapp vi alla kulor och risken för tredje part.
Men faktum kvarstår Fiende är fiende. /trupparen
Kan det ha något med att de blå vapenslagen har arbetat med att vara insatta i skarp verksamhet sedan tidernas beynnelse. Vi har haft sänkta fartyg, vi har haft nedskjutna flygplan, vi har haft sabotage mot skarp incidentberedskap. Vi har haft stora företag till sjöss och i luften som våra luft- och sjöbevakare har följt med spänning och resignation. Vi har i stora delar utövat skarp verksamhet precis som vi skulle göra i krig utan att löpa linan ut och vi är medvetna om att stegen fram till eldöppnande är avgörande och vi har inte möjlighet att backa bandet och göra om utan det är till att anmäla klart fast med begränsningar och då bita i det sura äpplet.
SvaraRaderaJag upplever att den gröna sidan inte alls varit med i samma utsträckning att göra samma saker. Snarare har det varit fredsproduktion av förrådsställda soldater och ett fåtal har varit intresserade av testa vad dom lär ut och vad dom lärt. Jag tror inte att det är någon skillnad mellan soldater i Kongo i början av 60-talet mot för soldater Afghanistan i dag. All spänning/beredskap som byggs upp i utbildning mot att verka i ett farligt område måste få utlopp, den självbild man måste ha för att vara soldat kommer i kombination med den uppbyggda beredskapen leda naturligt till dessa uttalanden.
Min reflektion är att jag inte skulle vilja att soldaterna saknar lusten att pröva men det ställer krav på gott ledarskap.
J.K Nilsson
@J.K.
SvaraRaderaJo så är det nog. Dessutom när vi pratar fartygsstrid så har jag alltid haft känslan att en strid till stor del handlar om en total plattformsförlust - i alla fall med de motståndare och odds som bjöds under kalla kriget.
En robotbåts överlevnadsratio var 0,6 uppdrag.
Ovanstående ska inte tolkas som att jag skulle tveka en sekund att leverera robot/torped i mål på Fi överskeppningsföretag.
@Anonyma armekollegor.
Jag kan förstå att om man är nere i området och det byggs upp en anspänning, att man då kan känna en viss förlösande känsla att få delta i strid. Att dock åka ned med en önskan att komma in i en stridssituation gör mig dock lite funderingar.
...slutet skulle vara "fundersam".
SvaraRadera