Det skall tilläggas att jag var lite för ung för att att faktiskt ha varit med själv under ubåtsjakttiden, men jag växte upp i ett sjöofficershem och fick uppleva den skarpa atmosfären under denna tid.
"Issues" som jag vill gå igenom är:
De olika incidenterna - Från sextiotalet fram till nittiotalet.
- Typljudet vad var det?
- Budgetubåtar - var vi verkligen kränkta?
- Nato-ubåtar i svenska vatten - har Ola Tunander rätt i sitt påstående om detta?
- Vilken nationalitet och vilka typer av ubåtar kan tänkas ha kränkt oss?
- Syfte med en eventuell kränkning.
Häng med!
Trevligt!
SvaraRaderaUbåtsjakterna/kränkningarna är det många som analyserat och var sanningen ligger vet nog bara en handfull personer.
Själv är Jag gammal nog för att ha upplevt det i uniform, Jag har inget bra svar men deltar gärna i debatten.
Bra bok. Ser fram emot inläggen.
SvaraRaderaDet här blir vansinnigt intressant! Fick själv hem boken för ett tag sen men eftersom jag kör ett rätt stelbent "först in-först ut"-system avseende böcker så har jag tyvärr inte kommit till den än. Bedömer att det blir aktuellt om en vecka eller två.
SvaraRaderaVäntar med spänning! //JonasE
Hur objektiv är egentligen boken? Vad har f.d. ÖB för idéer och agenda?
SvaraRaderaKör så det ryker. Spakarna i botten.
SvaraRaderaMin egen uppfattning är att allt för många - värnpliktiga och officerare - var engagerade för att man skall kunna hävda att hela den sammanlagda operationen var bluff. Det skulle ha framkommit vid det här laget.
Själv vet jag en del som inte lämpar sig för att anföra här, men det är ju en del av problematiken. Vi får nog nöja oss med att hänvisa till ÖB:s bok och andra öppna källor.
@Vakthavande
SvaraRaderaJag tar tacksamt emot inlägg över personer som faktiskt var med och som har värdefulla input och åsikter.
Under min tid i marinen, precis post ubåtsjakteran, så var det förvånansvärt tyst när man pratade med "di gamle" om saken..
Det var dock mycket fokus på ubåtsjakt och man har ju genomlevt ett och annat ubåtsjaktpass.
Det som mest nämndes under ubåtsjakten är vilket improviserande vi (ursäkta ni aktiva, men ränderna går ur långsamt... :-) ) var tvungna att ta till för att hålla ihop hela operationen.
Allt från att ha skicka hem folk med blommor till fruar (och äkta män?) för att ursäkta ytterligare en vecka av ubåtsjakt, till att köpa upp hela matbestånd i lokala skärgårdsbutiker.
Skilsmässofrekvensen låg, enligt obekräftade uppgifter, på 60-70% under denna tid.
Hatten av för de män och kvinnor som betalade detta pris i nationens tjänst och som senare fick som ta att allmänheten i stort verkar ha trott att det aldrig har förekommit ubåtar i våra vatten.
@Sumatra
SvaraRaderaJag instämmer helt och fullt i att det är för många inblandade för att ha kunnat "mörka" saker och ting över tid.
Dessutom måste beslut om vapeninsats mot direkt sonarkonakt (aktiv sändning - dvs här ser man ubåten avbildad) ju ha varit något som TAL (taktisk ledare) hade beslutsrätt för. Detta så till vida att ett eldförbud inte hade trätt i kraft. Det innebär att ett ansvaret att öppna eld har varit delegerat rätt så långt ut i organisationen.
Alla som håller på med säkerhet (security) och sekretess vet att risken för att information läcker ökar med kvadraten på antalet som känner till informationen.
Således är det inte troligt att flottiljchefer, divisionschefer, fartygschefer skulle ha kunnat vara förtrogna med något typ av överenskommelse om att inte sänka en kränkande ubåt. Nu var det dock iofs mer komplicerat eftersom man helst skulle tvinga upp en kränkande ubåt - något som gör arbetet avsevärt mycket svårare.
@JonasE
SvaraRaderaJag är själv med i SMB och har bokyllan byst med böcker som skriker efter att läsas :-)
Denna bok är dock relativt "torr" då den tar har en ambition att vara vetenskaplig i avseende på spårbarhet mot källmaterial osv.
@Anonym
Objektivitet är svår att bedöma, men, som jag nämner ovan, så har ÖB bemödat sig att redovisa sina källor på ett mycket mer spårbart och transaprent sätt.
Jag bedömer att Gustafsson har kommit till vissa insikter i skeenden och marinspecifika värderingar under arbetets gång som han inte var bekant med under sin tid som ÖB. Bland annat om relationer med andra mariner. Detta ser jag som en indikation att han eftersträvar en objektiv analys av frågan.
Ola Tunander får, av Gustafsson, kritik för sin brist på källkritisk och sina svepande slutsatser. Detta har jag, än så länge, ingen åsikt om, men läs gärna Tunanders bok om Hårsfjärden och bilda er en egen uppfattning.
Svårt att kommentera sånt här eftersom jag var med och upplevde eller läste om "allt". Det mesta hade givetvis stor röd stämpel och hur ska jag nu kunna hålla isär vad jag får prata om och inte? Jag antar att andra som var med har samma dilemma. Fast det är klart, var man ÖB så skapar man väl sina egna regler.
SvaraRaderaDet som riktigt avvek från vardagsrutiner var att vi avgav verkanseld utan föregående varning, när verksamheten utvecklats ett tag.
SvaraRaderaStändigt pågående taktikutveckling i stort och smått, med en myckenhet av kreativitet, var den stora behållningen.
Några ord som försvunnit är "rovdrift på personalen". Det ställdes höga krav på den enskilde - officerare såväl som vpl - att vara tillgängliga. Skarpa ubåtsjaktoperationer gick i varandra, varvat med övningar, och ingen visste ju på förhand när nåsta företag skulle gå igång. Inställda semestrar och ledigheter ställde till det för personal som bokat resor eller hyrt stugor för familjen. Inte konstigt att skilsmässofrekvensen blev hög.
Ett stort problem var att organisationerna gick i olika tidstempo, där inte alltid beredskapen vid förbanden och t.ex vid förråd och varv alltid taktade.
Uppdragstaktiken och vårt sätt att leda firade triumfer och det vi idag kallar för nätverksbaserat försvar fanns och frodades redan innan begreppet ens fanns. Detta är nog skälet till att marinen och FV säger att vi redan sedan gammalt levt i NBF.
@Sumatra
SvaraRaderaJag håller i mitt arbete med att ta fram inlägg om ubåtsjakten på att läsa diverse referenslitteratur och finner i min hylla boken "Marinhelikoptern" av Ingemar Nordberg och Peter Liander.
I denna bok återfinns naturligtvis ett avsnitt som behandlar ubåtsjakten "Ett decennium laddat med ubåtsjakt". Man kan i detta avsnitt skönja den oerhörda påfrestning som besättningar, markpersonal och naturligvis familjerna utsattes för.
Trots detta fortsatte en stor andel av personalen sitt dagliga slit. Min analys av detta är att man fortsatte, trots slitningarna, för att man trodde på att det man gjorde var viktigt för nationens väl och ve.
Återigen - all heder åt er.
@Anonym 09:12
SvaraRaderaJag inser att det kommer att bli svårt att undvika sekretessen, men jag har en fördel - jag var inte med i de direkta händelserna. Trodde aldrig att det skulle vara en bra sak, men nu inser jag att så faktiskt kan vara fallet...
@Wiseman
SvaraRaderaInstämmer - bra bok om än något torr...
Det sistnämnda är ett resultat av de många referenser som har använts för att hänga upp resonamangen på.
@ Klart Skepp
SvaraRaderaKanske var det så att det var lättare att hålla personalen kvar när resurserna fanns, alla gick på "maxlast" och man trodde på sina olika system och på ledningen, än när fartygen sedan låg och skavde kaj i brist på pengar, viktiga system som försvann och ledningen som började med värdegrundsarbete som främsta prioritet.
Gu´ va´ ja´ älskar långa meningar... Som en tysk filosof på 1800-talet, nästan.
Sumatra: Onekligen är så att förtroendet för ledningen och viljan att ta vedermödor är högre när man tror på uppgiften och ser sig som en viktig kugge i dess lösande.
SvaraRaderaKlart Skepp: Så farligt var det väl inte? Det akademiska upplägget är dock en förutsättning för att den inte ska gå att skjuta i sank som "rykten".
Håller till fullo med Wiseman om det akademiska upplägget. Boken var ju inte bara till för invärtes bruk i FM.
SvaraRaderaDet var mycket, för att inte säga det mesta, som blev bättre på ubj-tiden. Sjörutiner, sonartjänsten, ledningen med uppdragstaktiken med hög delegeringsgrad m.m dyl. förbättrades radikalt. Annat fick däremot en dip, t.ex ys-förmågan, mröj-förmågan med ledpenetreringen m.fl företagstyper.
Efter periodens slut och efter att ha skavt kaj ett tag, glömdes enkla rutiner som t.ex in- och urkopplingsmeddelanden bort. Vi brukade skoja om att man kunde bli kapten utan att någonsin ha kastat loss med fartyget man var mönstrad på (lätt överdrift).
Nu har dock övningsfrekvensen ökat igen, om än helst i närområdet, men likväl. Några större nationella övningar går inte längre att genomföra p.g.a bristen på skrov. Senaste (sista?) SAMMARIN-övningen fick bevakningsbåtarna aggera ys-hot (korvetter på B-sidan), för att över huvud taget få ihop en B-sida.
Det är nog så att NBG-konceptet styr resten av FM, precis som Chefsingenjören skrev i ett av sina inlägg. Själv minns jag en SAMMARIN i OrrB (Östergtlands skärgård), där kustjägarna som slutövning fick upprätta vägspärrar, evakuera civila och sådant. De var inte helt nöjda med upplägget, vad jag förstod. Lite som att sätta SSG på bevakningsuppgift vid en radarmast ;-)
@Wiseman och Sumatra
SvaraRaderaNi har naturligvis rätt, boken är inte så farlig ur referensaspekten, men den är inte direkt någon Mankellroman heller :-)
Det där med NBG-konceptet instämmer jag helt och fullt i. I varje projekt som man har velat få att gå igenom på FMV eller inom FM högre ledning skall Buzz-wordet NBG ha varit med ungefär som NBF var inne för ett antal år sedan.
Vad blir nästa ord?
Hmm SAMMARIN i Orrbasen - vilken övning var det? Den jag minns närmast var nog Ostbågen (vem sjutton kom på det namnet?).