Staying Power - Libyen

Nedanstående är ett inlägg som jag förberedde för ca tre-månader sedan, men som aldrig blev utlagt. Jag lägger ut det nu eftersom det belyser en del risker för störningar i SLOC. //Klart Skepp Det pratas mycket om flyginsatserna i Libyen, men inte så mycket av de marina enheter som i mångt och mycket utgör en enabler för att kunna genomföra och upprätthålla en NFZ (No Fly Zone).

När jag tjänstgjorde ombord så gick det en historia om en SLO (Stridslednings Officer) som hade fått i uppgift att leda flyg inför en luftförsvarsövning. Enligt historien så kallar flyget (attacken) upp fartyget på radion och ber om instruktioner. Den stressade SLO:n som var belastad med många samtidiga uppgifter svarar "Vänta!" med påföljd att han får det avmätta svaret "Jag väntar i Mach 2". Ytterligare något en kort stund senare skall han ha fått ytterligare ett meddelande att attacken nu var över Gotland och beslutade sig för att avbryta och återvända hem.

Ovanstående illustrerar ganska så tydligt olikheterna mellan dessa två vapenslag i termer av att kunna ha en uthållighet i ett stridsområde.

I Libyen-caset så har det belysts, av bland annat Commander, möjligheten att framgruppera stridsfartyg. Detta skulle vi ha kunnat göra för flera veckor sedan. Ett stridsfartyg är normalt sett greppbart inom mycket kort tid. Det har vanligtvis någon typ av skarp RU (Reglementerad Utrustning) ombord och efter uppbunkring och förrådskomplettering kan det ge sig av inom en mycket kort tidsrymd.

Väl på plats kan man stanna ute på interntionellt vatten och invänta nödvändiga politiska beslut under en mycket lång tid. Under denna tid, eftersom man inte är synlig för lokalbefolkning, retar man inte upp några känslor osv på samma sätt som om man etablerar en landbas någonstans. Den amerikanska marinen och marinkåren har upprättat ett koncept kallat "Sea Basing" som går ut på att man upprättar en artificiell hamn bortom synräckvid från en kust där man avser genomföra operationer. Här grupperar man avancerad skjuvårdsresurs, mekresurs, bunkringsresurs osv.

I fallet med Libyen visade det sig att Gadaffi/Khadaffi hotade att anfalla civil sjötrafik - något som skulle kunna få stora konsekvenser för SLOC (SeaLines Of Communications) t.ex. för tankersjöfart. Tack och lov har ett antal nationer insett detta och har grupperat sina fartyg längs med den Libyska kusten.

Ett stridsfartygs stora hotbild är ubåtar, andra stridsfartyg och flyg. Det sistnämnda innebär att ett fartyg oftast har ett mycket kvalificerat eldledningssystem ombord.
I de svenska fallen har vi förlitat oss på eldrörsluftvärn. Låt mig bara förtydliga att ombord på ett fartyg så har man inga grupperingstider, eldenhet och sikte är fast grupperade och noggrant ensade med varandra. Man har inte, som i arméfallet, behov av att nordorientera sig då kvalificerade gyrosystem finns ombord som kontinuerligt matar in referensvärden till pjäs och sikte m.m.

Enligt information från en samövning med danskarna sköt en Visbykorvett ned två av de danska dronerna som ingick i övningen - i två på varandra följande löpor. När man sköt ned den första trodde övriga nationer att det var tur eftersom att skjuta ned en dron inte tillhör normalfallet, men vid påföljande löpa när ytterligare en sköts ned valde man att avbryta övningen eftersom man hade förbrukat budgeten för droner.
Således eldrörsluftvärn kan vara mycket effektivt, men ovanstående var en passus.

I anfallet mot Libyen användes Hangarfartyg samt kryssningsmissiler av bland annat Tomahawk-typ. De sistnämnda sannolikt avfyrade från ubåtar och ytstridsfartyg. Det pratas även om att genomföra kustbeskjutning med fartyg då de Libyska flygfälten ligger i ett pärlband längs med kusten. För att kunna genomföra detta behövs framgrupperade eldledare som riktar in elden mot rätt mål. Det är oerhört viktigt att inte råka få någon vådabekämpning av civila i området - det är iofs alltid viktigt.